Alla inlägg under april 2011
Trots att intresset för språket i Dalarna har varit påtagligt alltsedan 1600- och 1700-talet, vet vi, språkvetare, fortfarande ganska lite om det. Vi vet dock att det finns en språkskatt gömd i de dalska skogarna. Älvdalska har förtjänt fått mycket plats i den språkvetenskapliga litteraturen, det skrivs artiklar om älvdalska, det publiceras avhandlingar om den. Men övriga målen har hittills fått oförtjänt mindre uppmärksamhet, något som vi språkvetare nu ska försöka ändra på. Och det gör vi gärna, för vi tycker att ämnet är både högt intressant och högt relevant för vår vetenskapliga gärning.
Våra kolleger från andra nordiska och Europeiska länder lyssnar gärna när vi berättar om nya fynd: bara under det gångna året har vi pratat om Ovansiljanmålen vid sex utländska universitet: i Oslo, Tromsø, polska Poznan och Wroclaw, tyska Greifswald samt i Amsterdam, för att inte nämna de ärorika svenska universiteten i Uppsala och Lund. Överallt har vi möts av stor nyfikenhet och många frågor om hur olika språkliga fenomen ser ut i dalskan. Och alla våra kolleger är eniga i att de dalska målen är högst relevanta att utforska vidare.
Dock är det en sak som ligger utanför vår, utsocknes språkvetares makt: att dalskan lever vidare! Upphör den att talas i Dalarna kan inte vi göra mycket åt saken. Men det handlar om något långt viktigare än vår forskning. Det handlar först och främst om det dalska och det svenska kulturarvet, det handlar om identitet, det handlar om att kunna uttrycka sig på sitt modersmål. Det är därför av stor vikt att både låta dalskan leva och att skapa gynsamma föutsättningar för den.
Den borde kunna få sin plats redan på dagis, därefter i skolan, den borde kunna användas i medierna, både i tidningarna och i etermedierna. Ibland har bekymmer uttrycks för hur det ska gå med svenskan om dalskan blir starkare. Där kan vi försäkra alla att svenskan också klarar sig! Det är nämligen en stor fördel att vara tvåspråkig, det har forskningen visat flera gånger. Barn som fortsätter prata sitt lokala mål kommer inte att ha svårigheter med svenska, samtidigt som de icke minst kommer att ha lättare med att lära sig främmande språk i framtiden.
Vi språkvetare kan intyga att dalskan har enormt värde. Älvdalska, som nu börjar att få plats i den internationella språkvetenskapliga diskussionen, kan tas fram som ett gott exempel. Förutom flera artiklar som under de senaste åren publicerats i prestigefyllda vetenskapliga tidskrifter försvardes en avhandling om älvdalsk ordföljd vid Lunds universitet förra året, medan en annan avhandling om älvdalskans överlevnad kommer att läggas fram senare i år vid Adam Mickiewicz’ universitet i Poznan (Polen).
I en annan avhandling jämför islänningen Ásgrímur Angantýsson älvdalsk ordföljd med bland annat ordföljd i isländska och färöiska. Det är dags att de övriga dalska målen får plats i den lingvistiska debatten; de är inte mindre intressanta än älvdalska. Men för att detta ska kunna ske är det helt avgörande att ni som faktiskt sitter på denna språkliga skatt förvaltar den rätt – ingen annan kan göra det för er!
I Libyen och i större delen av nordafrika protesterar människor mot förtryck och diktatur. Men även oppositionen i landet är splittrad. Libyen består av ett klassamhälle med flera stammar. Om Kadaffi störtas, så krävs det att omvärlden hjälper landet att bygga upp stabila politiska organisationer på lång sikt. Annars riskerar fel personer att ta över makten och folkets önskan om demokrati kan då förvandlas till ytterligare förtryck.
Mitt i allt detta blir folk lite mer rädda om livet, lite mer fundersamma. Frågar sig vad som nu är meningen med det som sker i världen. Katastrofer och stora protester lämnar ingen oberörd.
De stora ödesfrågorna knyts samman. Det ekonomiska systemet är skakigt och brister i fogarna.
Naturen protesterar. Kanske måste människan lära sig att värdera livet annorlunda för att vi ska bygga upp ett nytt, hållbart samhälle.
För mitt i sorgen, i katastrofens gripande ögonblick, så hör jag fler människor säga att man måste ta vara på de små stunderna i livet.
Berättare i filmen är Staffan Haegermark från Stockholm. Han är till vardags chef för ett dataföretag. Hans första möte med ett genuint hantverk i trä skedde i samband med en livskris. Han var på en klassisk bondauktion, upplevde först motvilja men efter en stund vände känslan till något helt annat. Staffan Haegermark kom hem med en stol i trä. En möbel som överlevt generation efter generation. Väl hemma satte han sig ned på stolen och träffades som av blixten. Han kallar det för en pånyttfödelse, snudd på ett slags religiös uppenbarelse.
Det fick honom att intressera sig för dalahästen och dess historia. Han började så smått att samla på hästar i trä. Staffan Haegermark har i dag ungefär 500 stycken i sin samling. Denna bakgrundshistoria saknas i filmen vilket är synd. Här finns ju den stora samtida berättelsen om hur en urban nutidsmänniska, med all dess attribut av modernitet och framgångsrik yta, går vilse i tillvaron och ledsnar på det som omger honom. Staffan Haegermark har gått tillbaka till rötterna och låtit sig fascineras av tidigare generationers hästsnickrare i bondbyarna runt Siljan. Här finns storstadsbons häpenhet över det förgångna. Den smått nostalgiska blicken för den äkta allmogen. Här omhuldas tanken om det genuina och enkla. Nå, så enkelt är det nu inte. Idyllen är inget annat än en skapad illusion. Drömmen om det fullkomliga, vackra och okränkbara.
Staffans fålar hade med andra kord kunnat bli en spännande dokumentär med betydligt större konstnärliga ambitioner. Nu stannar den vid att vara en tämligen konventionell informationsfilm om dalahästens historia eftersom ambitionen inte varit någon annan typ av film. Speakerrösten tillhör Hasse Zetterlund som på sjungande dalmål håller ihop historien om hur dalahästen färdats genom de djupa dalaskogarna ända ut i stora vida världen. Dalahästen är vår största nationella symbol.
Den var först en omålad trähäst, en tålig leksak för barnen. Den skulle hålla i generationer. Därför var den oftast grovhuggen och en förhållandevis klumpig tingest. Sedan blev det ett sockenhantverk. Dalahästen fick plötsligt färgpigment. Den fick samma karaktär och färgskala som möbelmåleriet. Dalahästen blev både födkrok och betalningsmedel samt populärt souvenirföremål när Dalarna förvandlades till ett av överklassens turistattraktioner på 1800-talet. Dalahästen har gjort en gigantisk klassresa. Från enkel leksak till viktig detalj i heminredningssvängen. Från hantverk på förstubron till rena rama fabriksproduktionen. Från Karl Hvits stuga till världsutställningen i New York 1939. Ja, dalahästen travar på mot framtiden med egen hemsnickrad hemsida på engelska. Dalahorse.se. Familjen Nisser i Vattnäs och bröderna Olsson i Nusnäs skulle bara veta vad de ställde till med en gång tiden.
Nu när vargen har bildat revir ända inne mot tätbebyggda områden i Södra Dalarna och Norberg så finns det inte plats för flera vargar i området särskilt om de nu kommer att bilda familjegrupp. I Dalarna har det som regel varit fler än 70 procent som lyckas med en föryngring och så räknar man även att det blir i sommar, i det nya vargreviret, som kallas Nornreviret.
Varje utplanterad vargvalp kostar skattebetalarna cirka 800 000 kronor första året. I kostnaden ingår sändare, transporter samt veterinär- och personalkostnader.
Det är de berörda länsstyrelserna i varglänen som gemensamt har tagit fram en kostnadsmodell för dels inplanteringskostnader, dels den uppföljande verksamheten. I förhållande till överlevandsgraden för en valp kommer kostnaderna handla om miljonbelopp per varg innan denna går i produktion och vad blir kostnaderna för uppväxtåren för dessa valpar i form av övervakning etc?
Både länsstyrelserna i Stockholms, Dalarnas och Värmlands län föredrar att sätta ut vargvalpar jämfört med att flytta vuxna djur.
- Det är biologiskt möjligt att förverkliga den nya rovdjurspolitiken genom insättning av valpar. Det skulle säkert också innebära en större förståelse hos allmänheten än utplacering av vuxna djur, kommenterar Stig-Åke Svenson, miljövårdsdirektör på länsstyrelsen Dalarna till svt.se.
Kostnaderna för att plantera in vargen i detta område kan man i stället lägga på till exempel sjukvården i Södra Dalarna och Norberg där dessa pengar säkert skulle komma till bättre användning.
Även så kommer problematiken med eftersöken här i vargreviret att bli en kostnadsfråga i stället för ett förkortande av lidande för påkörda djur nu när man inte kan släppa en löshund mera i dessa trakter.
Sunt förnuft, socioekonomiska aspekter, näringsverksamhet och andra viktiga mänskliga värden skall stå tillbaka och det är dags att länsstyrelserna i Dalarna och Västmanland tar sitt ansvar och säger nej. Vi har inte plats i Södra Dalarna för detta experiment med biologin och naturens vilda djur.
Vår förhoppning är att Juholt även i egenskap av partiordförande ska verka för att driva frågan om ett ROT-avdrag för konsten, alltså driva den fråga han nyligen motionerade i riksdagen om.
Sedan flera år tillbaka finns både ROT- och RUT-avdrag för att stimulera den privata efterfrågan på byggtjänster respektive hushållsnära tjänster. Tanken med dessa båda avdrag är enkel. Genom att staten genom en skattereduktion sänker priset på vissa tjänster > ökar efterfrågan och därmed antalet arbetstillfällen. Ett effektivt sätt att lyfta vissa branscher.
En modell för konsten liknande dessa har föreslagits av Håkan Juholt som skrev en motion i frågan den 30 september 2009. I förslag till riksdagsbeslut skriver Juholt bland annat: ”att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag om ”konst-ROT”, med motsvarande villkor som för ordinarie ROT-avdrag”.
>Vi på KRO/KIF är övertygade om att ett sådant avdrag som Juholt föreslog skulle öka efterfrågan på de tjänster som många av Sveriges bild- och formkonstnärer tillhandahåller och stärka hela konstbranschen. KRO:s riksordförande Karin Willén kommenterar:
- Ett ROT-avdrag för konsten skulle vara ett steg i rätt riktning för att öka efterfrågan på konstnärer samtidigt som ett sådant skulle tillgängliggöra konsten för fler. > Två flugor i en smäll, helt enkelt. Att partiordföranden i Sveriges största parti delar denna åsikt tycker vi är oerhört positivt. Vi ser fram emot att Juholt nu driver frågan med all den tyngd som partiledarskapet ger honom. >
KRO/KIF tycker att det är en märklig inkonsekvens att samhället ska subventionera sysselsättningen för de som jobbar som snickare eller fönsterputsare men inte för konstnärer > samtidigt som konstnärernas arbetsmarknad är sämre.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
|||||||
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
|||
11 |
12 |
13 | 14 |
15 |
16 |
17 |
|||
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
|||
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
||||
|