Berättare i filmen är Staffan Haegermark från Stockholm. Han är till vardags chef för ett dataföretag. Hans första möte med ett genuint hantverk i trä skedde i samband med en livskris. Han var på en klassisk bondauktion, upplevde först motvilja men efter en stund vände känslan till något helt annat. Staffan Haegermark kom hem med en stol i trä. En möbel som överlevt generation efter generation. Väl hemma satte han sig ned på stolen och träffades som av blixten. Han kallar det för en pånyttfödelse, snudd på ett slags religiös uppenbarelse. 

Det fick honom att intressera sig för dalahästen och dess historia. Han började så smått att samla på hästar i trä. Staffan Haegermark har i dag ungefär 500 stycken i sin samling. Denna bakgrundshistoria saknas i filmen vilket är synd. Här finns ju den stora samtida berättelsen om hur en urban nutidsmänniska, med all dess attribut av modernitet och framgångsrik yta, går vilse i tillvaron och ledsnar på det som omger honom. Staffan Haegermark har gått tillbaka till rötterna och låtit sig fascineras av tidigare generationers hästsnickrare i bondbyarna runt Siljan. Här finns storstadsbons häpenhet över det förgångna. Den smått nostalgiska blicken för den äkta allmogen. Här omhuldas tanken om det genuina och enkla. Nå, så enkelt är det nu inte. Idyllen är inget annat än en skapad illusion. Drömmen om det fullkomliga, vackra och okränkbara. 

Staffans fålar hade med andra kord kunnat bli en spännande dokumentär med betydligt större konstnärliga ambitioner. Nu stannar den vid att vara en tämligen konventionell informationsfilm om dalahästens historia eftersom ambitionen inte varit någon annan typ av film. Speakerrösten tillhör Hasse Zetterlund som på sjungande dalmål håller ihop historien om hur dalahästen färdats genom de djupa dalaskogarna ända ut i stora vida världen. Dalahästen är vår största nationella symbol. 

Den var först en omålad trähäst, en tålig leksak för barnen. Den skulle hålla i generationer. Därför var den oftast grovhuggen och en förhållandevis klumpig tingest. Sedan blev det ett sockenhantverk. Dalahästen fick plötsligt färgpigment. Den fick samma karaktär och färgskala som möbelmåleriet. Dalahästen blev både födkrok och betalningsmedel samt populärt souvenirföremål när Dalarna förvandlades till ett av överklassens turistattraktioner på 1800-talet. Dalahästen har gjort en gigantisk klassresa. Från enkel leksak till viktig detalj i heminredningssvängen. Från hantverk på förstubron till rena rama fabriksproduktionen. Från Karl Hvits stuga till världsutställningen i New York 1939. Ja, dalahästen travar på mot framtiden med egen hemsnickrad hemsida på engelska. Dalahorse.se. Familjen Nisser i Vattnäs och bröderna Olsson i Nusnäs skulle bara veta vad de ställde till med en gång tiden.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Trots att intresset för språket i Dalarna har varit påtagligt alltsedan 1600- och 1700-talet, vet vi, språkvetare, fortfarande ganska lite om det. Vi vet dock att det finns en språkskatt gömd i de dalska skogarna. Älvdalska har förtjänt fått mycket p...

I Libyen och i större delen av nordafrika protesterar människor mot förtryck och diktatur. Men även oppositionen i landet är splittrad. Libyen består av ett klassamhälle med flera stammar. Om Kadaffi störtas, så krävs det att omvärlden hjälper landet...

Nu när vargen har bildat revir ända inne mot tätbebyggda områden i Södra Dalarna och Norberg så finns det inte plats för flera vargar i området särskilt om de nu kommer att bilda familjegrupp. I Dalarna har det som regel varit fler än 70 procent som ...

Vår förhoppning är att Juholt även i egenskap av partiordförande ska verka för att driva frågan om ett ROT-avdrag för konsten, alltså driva den fråga han nyligen motionerade i riksdagen om. Sedan flera år tillbaka finns både ROT- och RUT-avdrag för a...